helenaivarsson-mobil
Helena Ivarsson, glädjespridare, konsult & kulturbyggarcoach

Varför ska ni välja mig utav alla fantastiska organisationskonsulter "out there"?

 Att vara den förändringen jag själv vill se i världen
Jag vill känna glädje och stolthet i mitt liv och när jag gör det, mår jag bra. När jag mår bra, så gör jag bra saker för mig och för mina medmänniskor! Jag har äntligen fattat, och det tog tid! Men skam den som ger sig. Att aldrig stå still och att utvecklas, definierar mig. Hög portion energi, glädje och öppenhet genomsyrar hela mig. Att ta 100 % ansvar var inte en självklarhet för en tid sedan men nu är det. Äntligen. Det är härligt att ha kommit hit och här kommer jag att stormtrivas, det känner jag.
Av alla mina erfarenheter genom livet har min bästa styrka utformats; jag förstår mig på människor. Att sprida god energi, utmana mitt mod genom att börja göra och dela med mig av min humor i kombination med ett dynamiskt mindset så vecklar jag ut mig och utvecklas hela tiden,  att säga JA och ”vad kan jag lära mig av dig?” är aldrig sinande motivationskrafter. 

Jag började sommarjobba väldigt ung och har alltid haft serviceyrken som en röd tråd genom mitt yrkesliv. Att bemöta och göra en kund/gäst/student glad, gör mig lycklig. Att få överraska och ge det lilla extra och se hur en annan människa blir trygg och bekväm med mitt sällskap ger en tillfredställelse som är svår att beskriva. Genom åren har jag jobbat, utbildat mig, jobbat mig upp på chefsnivå, gått och blivit egen (företagare alltså), tagit en anställning igen, gett mig ut i en ny bransch, testat mig fram, gjort en massa, massa fel. Men det är så jag kommit vidare och jag lärt mig massor med den attityden. En annan viktig del är att få vara, hela mig själv med fel, brister och alla mina fantastiska förmågor. Jag är genuin och jag är öppen och jag vill dela med mig till just dig. 

Succé börjar inifrån....dig själv....
Så av alla mina erfarenheter från arbete och liv, har jag förstått att jag ska jobba för och med andra människor. Peppa, boosta, sprida glädje och få medmänniskor att må bra är viktigt på riktigt. Eftersom jag själv har jobbat mycket med min personliga utveckling så vet jag hur tufft det är och det är svårt att själv inspirera och peppa om man inte själv varit nere i avgrunden och kravlat. Men när jag började förstå mina drivkrafter åkte offerkoftan av. Det är jag som bestämmer i mitt liv, jag har huvudrollen och är det någon jag ska vara med i resten av mitt liv så är det mig själv - dags att börja gilla mig själv. Så på den vägen är det....
 
Det formella, då?
Mitt motto är ”learning by doing” och jag har två Yrkehögskoleutbildningar i grunden; en som projektledare inom besöksnäring, service och bemötande, och den andra är en sälj och marknadsföringsutbildning. Jag är certifierad i kommunikations & beteendeverktyget DiSC och diplomerad Employer branding proffesional av Universum och gått ett flertal ledarskapsutbildningar genom åren för att hela tiden kompetensutveckla mig själv - det är kul att lära nytt.
Men det är av bredden av yrken som jag har haft som alla är kopplade på något sätt att kommunicera med och för människor, som gett de största lärdomarna. Som utbildningsledare för både ledarskaps- samt mediesäljutbildningar på Akademi Båstad Yrkeshögskola i många år lades grunden till att lära ut och föra vidare kunskap. Den största kraften låg i att coacha och ”boosta” de studerande att tro på sig själva för att både slutföra sin utbildning och ha siktet inställt på sina drömjobb. På kryssningsfartygen som tog mig runt i vida världen, lärde jag mig att inte döma någon, varken arbetskamrat eller passagerare, då jag fick en praktisk utbildning i interkulturella relationer och kommunikation. I gurkbranschen lärde jag mig om vikten av en rak gurka och vad som hände med en krokig en. Som croupier i mina unga år fick jag agera både konfliktlösare, förhandlare och psykolog samtidigt som jag räknade huvudräkning som en gudinna. I den kommunala världen tog jag med tänket kring service och bemötande för att korsbefrukta den byråkratiska sfären och förstått hur viktigt det är att jobba som samhällsbyggare för våra medmänniskor.

Att driva eget företag trivs jag bäst med, för då kan jag vara min egen Pippi Långstrump " det har jag aldrig provat, så det klarar jag helt säkert" varje dag och få lov att vara precis som jag är. Det är det jag vill sprida vidare i mina olika koncept, när vi får lov att vara hela oss själva, det är då vi lyser som starkast och gör bäst ifrån oss. 

Yrkeshögskolor, kommuner och privata företag är bland kunderna. Jag är just nu involverad i en kulturförflyttning för en förvaltning på 200 personer och coachar även mindre team. Från april 2021 är jag samarbetspartner i Like a Boss Academy (www.likeabossacademy.se). Föreläsningar, workshops och kortare kurser inom kommunikation, värdegrundsarbete och glädjeträning hör till uppdragen.

Ring 0708-662918 för kontakt eller KLICKA HÄR

Helenas spelregler och en story från livet

• MODIG-
Säger JA, tar gärna utmaningar och älskar att lära nytt

• SJÄLVINSIKT-
Vågar göra "misstag"
men inte exakt samma dock, tror jag..

• HUMOR-
Trots Stand Up kurs får jag inte till tajmingen i mina vitsar

• JOBBAR HÅLLBART -
Tar många pauser

• GENERÖS & SNÄLL-
Pay it forward filosofin ligger varmt om hjärtat

•SJÄLVLEDARSKAP-
Tränar på att vara och leda mig själv och andra så ofta som möjligt men misslyckas ibland, hänvisar till punkt 2 längre upp 
En story från mitt liv som har gett mig mina drivkrafter och mitt varför:

”Det var 1987, en sommarkväll. Juli månad. Skymningen och Skälderviken på avstånd. Min storebror Hans och hans bästa vän var ute och körde motorcykel på väg 112. Och hans kompis hade sin flickvän på sadeln bakom sig. Det var inte mycket trafik ute. Plötsligt dök en traktor upp framför dem, en jättelik sak. Min brors vän låg först på vägen och hade börjat köra om när traktorn utan förvarning svängde vänster. Smällen blev otrolig. Läkaren sa efteråt rakt ut att de inte dog på bara ett sätt, utan på sju eller åtta. Båda två. Hon var 16 år och han var 20.
Min bror hann bromsa under nästan hundra meter, men han kraschade ändå in i traktorn. Studsade bort och fick motorcykeln över sig. När ambulansen väl kom så ställdes de inför valet att rädda hans liv eller rädda hans ben. Och det var ju inte svårt att välja. Benet amputerades och han överlevde, även om han dog en stund i ambulansen. Hårda smällar mot både frontallob och hjärta, hela kroppen fick mycket stryk. Han stannade på intensiven under flera månader och samtidigt var hans två bästa vänner döda.
Jag var elva år gammal, det var från det perspektivet jag såg det. Och jag minns begravningen för hans två vänner. Det var … det var kanske det tyngsta jag har varit med om. Två så unga människor, stämningen i kyrkan. Jag kommer aldrig att glömma det. Hon var bara sexton år, jag har aldrig hört en sådan gråt som jag hörde i kyrkan den gången. Som skrik, nästan. Sorgen överskuggade allting.
Efterhand repade sig min bror, men han var en annan person efter olyckan. Han var arg, ledsen, hade ingen impulskontroll. Och det var ju ett handikapp som inte syntes. Det saknade benet var lätt att förstå och begripa, men det mentala ... det syntes inte och var svårare för andra att ta till sig.
Först nu, så långt senare börjar jag förstå hur det drabbat mig att ha sett min bror så nära döden. Sånt pratar man inte om när man är i den åldern som jag var. Vad gör man? Man agerar utåt. Man flyr, utåt. Lever, utåt. Och det var också vad jag gjorde, när kom upp i femtonårsåldern. Fest, galenskaper. Allt annat fick stanna inombords.
Jag sörjer oerhört att jag inte minns hur min bror var innan olyckan. Jag fick aldrig lära känna honom, som han var. Innan han förändrades. Den goa, fina killen, som hade livet framför sig. Det var som om jag förlorade honom hela tiden, varje gång jag träffade honom. Jag försökte minnas små saker som hänt innan han gett sig ut på motorcykeln den där kvällen, men det fanns ingenting kvar. Till slut dog han flera år senare, kroppen orkade inte mer.
Jag förstår att det låter vansinnigt sorgligt. Men det är inte bara dåligt, alltsammans. Det är ju inte det. Långsamt har det växt ihop med mig och jag känner nu varje dag att jag vill leva för min bror, för det liv som han aldrig fick. Jag vill ta chanser, inte säga nej, inte fastna i mönster.
Och det har gett mig styrka. Jag blev illa behandlad på ett jobb och hade det inte varit för allt det här med min bror hade jag kanske stannat där. Nu reste jag mig upp och sa bara: hej då, nu går jag vidare och sysslar med något annat. Jag startade ett eget företag, röjde undan mina egna gränser.
Jag vet att jag har det som han längtade efter. Jag är inte skadad, jag har båda mina ben kvar, jag har möjligheten att leva stort. Påminnelsen om min bror är en påminnelse om att finnas till, fullt ut. Varje liten dag. Ikväll när jag kommer hem kommer jag att räkna upp allt jag är tacksam för. Att vi sågs här idag, du och jag, och pratade. Att någon log mot mig i morse. Min familj. Det finns en oerhörd frihet i att vara tacksam för också de små sakerna.
Tillvaron kan förändras i ett slag, och det är en sådan sak som är lätt att säga, men det är svårare att verkligen se vilken oerhörd sanning som finns i de orden.
Jag säger nästan aldrig nej längre. Jag vill se var alla vägar leder. Det finns kanske något vackert i slutet av alla val, på något sätt.
Min bror skadades, men det lärde mig att leva.”

Intervju och text  av den fantastiske författaren Conny Palmkvist, min barndomsvän.

REFERENS
"Tack Helena! Proffsigt och inspirerande tyckte vi på Korvpojkarna. Kan varmt rekommendera Helena!"
Ola Persson, VD på Korvpojkarna AB