helenaivarsson-mobil
Helena Ivarsson, glädjespridare, konsult & kulturbyggarcoach

Varför ska ni välja mig av alla fantastiska organisationskonsulter "out there"?

Jag har erfarenhet av ett 70-tal arbetsplatser från olika branscher - det ger mig ett brett generalistiskt perspektiv och det är en av mina styrkor. Jag kan gå in på en arbetsplats och känna ganska snabbt om det är en kultur som präglas av välvilja eller inte. Jag förstår mig på människor, det är en annan stor styrka.

Jag har alltid trivts bäst  i en god och tillåtande kultur (vem gör inte det tänker du?) Jo, de som aldrig ens varit i en organisation som är präglad så (ja det finns massor tyvärr!).
 
Dvs på dessa arbetsplatser har det varit fokus på att jobba tillsammans, lita på varandra, mod belönas eftersom vi tilläts lära oss av våra misstag och så klart, mycket skratt och glädje.

I sådana organisationer gör medarbetarna också det lilla extra, inte bara till kunden, utan till varandra, för att de genuint bryr sig. Dessa drömarbetsplatser går att skapa om vi vill eftersom företagskulturen inte sitter i de berömda "väggarna" utan mellan, i oss människor, för det är vi som är bärare av beteenden och värderingar och det är bara vi tillsammans som kan ändra på det ( med rätt vilja och verktyg).

Om ni är redo att initiera detta på ett genuint och ärligt sätt så vill jag gärna hjälpa till och serva er på vägen. Jag tar bara hästen till vattnet, den får dricka själv (kallade jag dig just nu för en häst? De är fantastiska djur, kolla med min kompis Ann-Britt här:https://www.gustavsborg.com/sv/Om-oss)

HUR VI SKA JOBBA MED JUST ER FÖRETAGSKULTUR?
Alla har olika utmaningar och det är inte förrän vi vågar se den riktiga sanningen som vi vet vad vi ska sluta göra och börja göra. Vill ni fortsätta att göra så som ni alltid har gjort och behålla den kultur ni har idag, då behöver ni inte göra något alls, då fortsätter ni som ni alltid har gjort och får också samma resultat, vad det nu än är.

Jag har varit i "omänskliga" organisationer och de dränerar människors energi så till den grad att människor tappar glöden och också blir sjuka och kanske aldrig kommer tillbaka i full arbetskapacitet nånsin.  Alla har sett detta och på en arbetsplats blev det ett dramatiskt avslut då jag, med skakiga ben ställde mig upp på ett ledningsgruppmöte och sa upp mig med darrig röst "Nu slutar jag för jag kan inte vara kvar här under detta ledarskapet" för på den arbetsplatsen hade en mörk och farlig tystnadskultur lagt sig som en slöja över majoriteten av medarbetarna och ledningen. Det var obeghagligt för hjärtligheten och generositeten hade suddats bort sakta men säkert och kvar var tystnaden och tomheten.

Nu vill jag hjälpa organisationer att inte hamna där.. Så jag vet i alla fall vad ni inte ska fortsätta göra, lita på det!

+ jag är en glad skit (som vi presenterade oss på slutet av 1900-talet så har ni orkat läsa allt på denna sida med så blir detta en bonus för det är min hemsida och jag skriver vad jag vill:)

Ring 0708-662918 för att diskutera vidare och för att påbörja er kulturförflyttning  eller KLICKA HÄR

Helenas spelregler och en story från livet

• MODIG-
Står upp i ledningsgrupper och säger upp mig, tar gärna utmaningar och lär nytt

• SJÄLVINSIKT-
Vågar göra "misstag"
men inte exakt samma dock, tror jag..

• HUMOR-
Trots Stand Up kurs får jag inte till tajmingen i mina vitsar

• JOBBAR HÅLLBART -
Tar många pauser

• GENERÖS & SNÄLL-
Pay it forward filosofin ligger varmt om hjärtat

•SJÄLVLEDARSKAP-
Tränar på att vara och leda mig själv så ofta som möjligt men misslyckas ibland, hänvisar till punkt 2 längre upp 
En story från mitt liv som har gett mig mina drivkrafter och mitt varför:

”Det var 1987, en sommarkväll. Juli månad. Skymningen och Skälderviken på avstånd. Min storebror Hans och hans bästa vän var ute och körde motorcykel på väg 112. Och hans kompis hade sin flickvän på sadeln bakom sig. Det var inte mycket trafik ute. Plötsligt dök en traktor upp framför dem, en jättelik sak. Min brors vän låg först på vägen och hade börjat köra om när traktorn utan förvarning svängde vänster. Smällen blev otrolig. Läkaren sa efteråt rakt ut att de inte dog på bara ett sätt, utan på sju eller åtta. Båda två. Hon var 16 år och han var 20.
Min bror hann bromsa under nästan hundra meter, men han kraschade ändå in i traktorn. Studsade bort och fick motorcykeln över sig. När ambulansen väl kom så ställdes de inför valet att rädda hans liv eller rädda hans ben. Och det var ju inte svårt att välja. Benet amputerades och han överlevde, även om han dog en stund i ambulansen. Hårda smällar mot både frontallob och hjärta, hela kroppen fick mycket stryk. Han stannade på intensiven under flera månader och samtidigt var hans två bästa vänner döda.
Jag var elva år gammal, det var från det perspektivet jag såg det. Och jag minns begravningen för hans två vänner. Det var … det var kanske det tyngsta jag har varit med om. Två så unga människor, stämningen i kyrkan. Jag kommer aldrig att glömma det. Hon var bara sexton år, jag har aldrig hört en sådan gråt som jag hörde i kyrkan den gången. Som skrik, nästan. Sorgen överskuggade allting.
Efterhand repade sig min bror, men han var en annan person efter olyckan. Han var arg, ledsen, hade ingen impulskontroll. Och det var ju ett handikapp som inte syntes. Det saknade benet var lätt att förstå och begripa, men det mentala ... det syntes inte och var svårare för andra att ta till sig.
Först nu, så långt senare börjar jag förstå hur det drabbat mig att ha sett min bror så nära döden. Sånt pratar man inte om när man är i den åldern som jag var. Vad gör man? Man agerar utåt. Man flyr, utåt. Lever, utåt. Och det var också vad jag gjorde, när kom upp i femtonårsåldern. Fest, galenskaper. Allt annat fick stanna inombords.
Jag sörjer oerhört att jag inte minns hur min bror var innan olyckan. Jag fick aldrig lära känna honom, som han var. Innan han förändrades. Den goa, fina killen, som hade livet framför sig. Det var som om jag förlorade honom hela tiden, varje gång jag träffade honom. Jag försökte minnas små saker som hänt innan han gett sig ut på motorcykeln den där kvällen, men det fanns ingenting kvar. Till slut dog han flera år senare, kroppen orkade inte mer.
Jag förstår att det låter vansinnigt sorgligt. Men det är inte bara dåligt, alltsammans. Det är ju inte det. Långsamt har det växt ihop med mig och jag känner nu varje dag att jag vill leva för min bror, för det liv som han aldrig fick. Jag vill ta chanser, inte säga nej, inte fastna i mönster.
Och det har gett mig styrka. Jag blev illa behandlad på ett jobb och hade det inte varit för allt det här med min bror hade jag kanske stannat där. Nu reste jag mig upp och sa bara: hej då, nu går jag vidare och sysslar med något annat. Jag startade ett eget företag, röjde undan mina egna gränser.
Jag vet att jag har det som han längtade efter. Jag är inte skadad, jag har båda mina ben kvar, jag har möjligheten att leva stort. Påminnelsen om min bror är en påminnelse om att finnas till, fullt ut. Varje liten dag. Ikväll när jag kommer hem kommer jag att räkna upp allt jag är tacksam för. Att vi sågs här idag, du och jag, och pratade. Att någon log mot mig i morse. Min familj. Det finns en oerhörd frihet i att vara tacksam för också de små sakerna.
Tillvaron kan förändras i ett slag, och det är en sådan sak som är lätt att säga, men det är svårare att verkligen se vilken oerhörd sanning som finns i de orden.
Jag säger nästan aldrig nej längre. Jag vill se var alla vägar leder. Det finns kanske något vackert i slutet av alla val, på något sätt.
Min bror skadades, men det lärde mig att leva.”

Intervju och text  av den fantastiske författaren Conny Palmkvist, min barndomsvän.

REFERENS
"Tack Helena! Proffsigt och inspirerande tyckte vi på Korvpojkarna. Kan varmt rekommendera Helena!"
Ola Persson, VD på Korvpojkarna AB